Joseph Anton

by

En av de mest intressanta böckerna i höstens utgivning är Salman Rushdies Joseph Anton. Den handlar om de dryga tio år när han tvingades gå under jorden på grund av dödshoten efter romanen Satansverserna.

Det var, om någon har glömt, 1989 som Irans ayatolla utfärdade den så kallade fatwan mot Rushdie och ett pris sattes på hans huvud. Till en början hänvisad till vänners goda vilja bodde Rushdie än här och än där, innan han fick ett skyddat boende med polisbevakning. Joseph Anton är pseudonymen han tog sig efter sina två favoritförfattare Joseph Conrad och Anton Tjechov.

Trots de yttre påfrestningarna lyckas han ändå hålla sitt författarskap vid liv och för en kamp för yttrandefriheten och för att få sitt liv tillbaka. Först 1998 förklarar Irans regering att de inte ska medverka till att dödsstraffet verkställs, även om fatwan formellt fortfarande inte är upphävd.

Det är en fascinerande och naturligtvis fruktansvärd historia. Rushdie berättar den ändå ledigt med både sinne för humor och en smittande berättarlust. Lite långrandig blir han visserligen ibland under den 632 sidor långa boken, det är många som ska ha ett tack för hjälpen under åren som har gått och det är lika många som ska få sina fiskar varma för att de svartmålade honom för än det ena och än det andra. Salman Rushdie verkar inte ha glömt någon. Boken är också en påminnelse om litteraturens kraft, om någon hade glömt den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: