Med stafettpinnen i handen

by

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Fortfarande smått omtumlad efter att nyligen ha avslutat Eija Hetekivi Olssons starka debutroman Ingenbarnsland får jag stafettpinnen i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati i min hand. Språk, makt och demokrati. Tunga ord. Viktiga. Var börjar man?

Miira heter huvudpersonen i Ingenbarnsland. Hon får hjälpa mig. Miira är en tjej som omgivningen inte tillåter vare sig ett eget språk, någon makt eller någon demokrati, men som kämpar sig till det ändå. Därför att hon vägrar att acceptera att hon inte ska ha samma rättigheter som andra. Någonstans inom sig förstår hon att en väg till befrielse från hennes eländiga tillvaro finns i språket. Att språket är en förutsättning för att kunna ta makten över sitt liv och sin framtid. Och att människor utrustade med ett språk och med makten över sina liv är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle.

I ”smartböckerna” som Miira stjäl i bokhandeln finns nyckeln till en bättre framtid och hon har gett sig fan på att den ska vara hennes. Läser jag in för mycket i en stackars fiktiv romanfigurs tankar? Det är möjligt, men jag tror inte det.

Att alla ska ha rätten till ett språk och till egna möjligheter att uttrycka sig efter de förutsättningar man har kan man tycka är en självklarhet. Men hindren, osynliga eller synliga, kan vara många. En nedlagd biblioteksfilial kan vara ett hinder, ord som ”Neurofysiologiska undersökningsmetoder”, ”Likvorundersökningar”, ”Intoxikationer”, ”Metabolisk encefalopati” (citerade från Miiras stulna böcker) kan vara andra.

‐ ”Men varför går du inte till biblioteket i stället för att snatta böcker”? frågar jag Miira under läsningen. ”Det är gratis hos oss”. Det är helt meningslöst att ställa frågor till fiktiva romanfigurer och förvänta sig ett svar, men i alla fall, varför gör hon inte det? Är biblioteket nedlagt i den fattiga stadsdelen där hon bor? Eller har hon en föreställning om att biblioteket inte är till för sådana som hon? Att där inte finns något för henne? (En annan tänkbar förklaring är förstås att det blir en mer dramatisk nerv i berättelsen och i karakteriseringen av Miira om hon snattar sina böcker, men jag väljer att bortse från den förklaringen just nu).

Ett bibliotek som garanterar litteratur, läsupplevelser och fri information för alla efter var och ens förutsättningar är en av grundförutsättningarna för att alla ska känna att språket, makten och demokratin också är deras.

Och med dessa ord lämnar jag över stafettpinnen till Thomas och de andra på Kalmarbibliobloggen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: