… är en bok av årets Nobelpristagare Herta Müller, Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (hade det funnits Nobelpris i romantitlar borde Müller kunna vinna det också!) Boken utspelas i diktaturens Rumänien och huvudpersonen är kallad till förhör hos Säkerhetstjänsten. Under den ångestfyllda bussresan dit berättar hon om sitt liv, sina minnen och om människor hon har mött. Givetvis är det en bok med mycket ilska och vemod över sakernas tillstånd, men här och var skymtar också en upprorisk humor fram.

Müller skildrar olika typer av överlevnadsstrategier i en jävlig värld, vissa mer framgångsrika än andra. Det är en ruskigt bra bok. Är hon svårläst? Nej, det tycker jag inte, men språket kräver lite tålamod och en ansträngning av läsaren för att komma till sin rätt. Müllers senaste roman, Andningsgunga, landade hos oss häromveckan också. Och med dessa boktips önskar Emmaboda biblioteksblogg en god och fröjdefull jul till alla läsare.

Jerker Virdborg är i mitt tycke en av de mest intressanta författarna som har kommit fram under 2000-talet. Hans böcker är riktiga bladvändare, lättillgängliga och underhållande men ändå skrivna med tillräckligt mycket finess för att lämna kvar en både roande och oroande känsla av gåtfullhet hos läsaren. Hans nya roman Kall feber som har kommit under hösten har även den alla kvaliteter som behövs för att den ska vara svår att lägga ifrån sig.

Till en högteknologisk forskarstad långt ute på landsbygden åker den framgångsrika blodforskaren Karin Ryd, nöjd över sin nya och eftertraktade tjänst som ansvarig för ett forskarlag. Hon gör också inledningsvis fina resultat som väcker chefernas förtjusning och får henne att stiga i forskarhierarkin.

Men den inledande glädjen övergår i obehagskänslor och till slut i fruktan när hon inser att det sker märkliga saker i forskarstaden. Forskare saboterar för andra, något som även Karin gör sig skyldig till, människor utsätts för farliga experiment och en mystisk feber sprider sig, även om ledningen gör sitt bästa för att tona ned den. Dessutom träffar Karin på några barn som lever gömda i källaren, trots att det är förbjudet för barn att vistas i forskarstaden. Så vad är det som händer? Kall feber är en så kallad dystopi i Karin Boyes Kallocains anda. Genren passar Virdborg utmärkt och precis som med hans tidigare böcker är den svår att lägga ifrån sig och den lämnar något att fundera på när man har läst klart.

Klicka här för att beställa Kall feber på biblioteket.

Nu på onsdag  klockan 18 30 är det dags för bokcafé på biblioteket igen. Är du sugen på nya läsupplevelser så är du välkommen att lyssa på när vi tipsar om några godbitar ur höstens bokutgivning.  Och om du själv har läst något som du vill dela med dig av är du välkommen att göra det. Varmt välkommen!

Veckans boktips är en bok från Afghanistan som heter Tålamodets sten och som har kommit under hösten. Tack vare storsuccéer som Khaled Hosseinis Flyga drake och Tusen strålande solar har intresse väckts på många håll för att läsa böcker även från den del av världen. Tålamodets sten är visserligen skriven på franska och författaren Atiq Rahimi bor i Frankrike sedan tjugofem år, men den handlar om Afghanistan. Den utspelas i ett rum i en krigsdrabbad stad. Utanför pågår kriget. På golvet ligger en man i koma efter att ha blivit skjuten. Vid hans sida finns hans fru som sköter om honom. 

Kvinnan har nu äntligen möjligheten att komma till tals. Hon berättar sina minnen och om vem hon egentligen är för honom. Hennes redogörelse blir hennes frigörelse från honom, religionen och från det samhälle hon lever i. Det är en mycket bra roman, lättillgänglig och enkel till sin form och sitt språk samtidigt som den rymmer ett djup som fäster under läsningen. I höst har också Nadeem Aslam gett ut Den förspillda vakan, även den utspelar sig i Afghanistan.

Klicka här för att beställa Tålamodets sten på biblioteket.

På söndag är det dags för den årliga julskyltningen. Biblioteket har öppet klockan 14 – 18 och du kan till exempel gå på vernissagen för högstadie- och gymnasieelevernas konstutställning. Du kan lyssna på elever från kulturskolan som spelar, gå tipsrunda med bokvinster, se julfilm och du kan köpa årets hembygdsböcker. Eller så kan du bara mingla lite. Försäljningen av gallrade tidskrifter börjar också på söndag. Välkommen!

Vinnarna av Augustpriset presenterades igår. Klicka här och läs mer om dem. Någon som har någon åsikt om vinnarna? Själv tycker jag det är bra val, utan att för den skull ha läst alla nominerade. Lilla Augustpriset gick till Isabella Nilsson för Verklighetsprojektet. Förhandstippade Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz verkar ju tung och mäktig på alla vis och den givna vinnaren i den skönlitterära klassen. Brutus Östlings fågelböcker är fantastiska och Katarina Kuicks och Ylva Karlsson skrivtipsbok Skriv om och om igen innehåller mycket inspiration för den som kanske  i framtiden siktar på ett Augustpris. Ett Augustpris till hylla Aef. Det var på tiden!

Veckans boktips är en av de mest drabbande skönlitterära böckerna jag läst i år. Yarden är Malmöpoeten och deckarförfattaren Kristian Lundbergs berättelse om sin tid som timanställd daglönare i Malmö hamn. Vad jag förstår är den helt självbiografisk, även om en författare har sin frihet att fantisera och göra dikt av livet.

Berättaren Kristian jagas av en växande restskatt. Bokkontrakt uppfylls inte, han blir uppsagd från flera uppdrag som tidningsskribent och ute på den vanliga arbetsmarknaden hjälper det föga att man är en kritikerrosad men inte särskilt säljande författare.

Eftersom han saknar formell utbildning finns det inte mycket att välja på. Genom ett bemanningsföretag får han jobb i Malmö hamn, där han en gång började arbeta för tjugo år sedan. I Yarden flyttar han bilar tillsammans med andra daglönare, dåligt betald och med usla arbetsvillkor. Tillsammans med de andra timanställda upplever han solidaritet och vänskap, men också trakasserier både från andra arbetare och från ledningen. Den fast anställda personalen är uppsagd och i stället tas timanställda in efter behov. Att tacka nej till en dags arbete är omöjligt, då är man inte välkommen tillbaka. Alldeles i närheten av lyxbostäderna i Turning torso breder nyfattigdomen ut sig och människor tvingas dubbelarbeta för att få det att gå ihop. Där har vi en bild av dagens Sverige. Lundberg skildrar den hårt och skoningslöst.

Parallellt beskriver han också sin kaotiska uppväxt med en skolgång som avbryts redan på högstadiet, där pappan är frånvarande, mamman psykiskt sjuk och ett missbruk ger honom diagnosen kronisk alkoholism redan i tonåren. Någonstans på vägen har han också funnit en gud och, inte minst, vägen till litteraturen. Dessa upplevelser har Kristian Lundberg skrivit om i tidigare böcker, men aldrig så naket och sammanhängande som här. Flera gånger ställer han sig frågan om hans tid i medelklassen bara var en parentes. Kanske är det egentligen här, i det fysiska arbetet, som han är hemma. Klassklättraren är tillbaka på ruta ett och hans fall är hårt. Det kan låta som en dyster bok och det är det också, men allt är inte nattsvart. Orden finns, skrivandet, en son, vänner, den enkla lyckan i att finnas till. För mig är Yarden en av årets stora läsupplevelser.

Klicka här för att beställa Yarden på biblioteket.

Att skriva romaner om levande människor kan vara problematiskt. Inte minst moraliskt. Dessutom kanske huvudpersonen själv har invändningar. När Alexander Ahndoril för tre år sedan gav ut Regissören som i romanens form handlade om Ingmar Bergman lät reaktionerna inte vänta på sig. Bergman själv kallade romanen ”ett svineri”. Regissören var den höstens stora debatt i litteratursverige. Åtminstone jag hade väntat mig något liknande när den andra delen i Ahndorils trilogi om kända svenska män gavs ut för någon månad sedan. Men nej, det blev inte så mycket. Kanske för att Ahndoril har fegat lite den här gången och skriver att boken handlar om en känd svensk diplomat fast det ändå är en fantasi. Romanen handlar alltså om Hans Blix, men den handlar inte om Hans Blix. Hmm, ja det kanske går ändå.

Diplomaten bygger till viss del på Hans Blix tid som chef för FN: s vapeninspektörer strax före Irakkrigets utbrott, men det är också en fantasifull roman om hur upplevelser i barndomen kan forma en vilja att medla i konflikter i stället för att ta till våld. Romanen börjar i Uppsala i slutet av 1930-talet. Den tioårige berättaren plågas av mobbande skolkamrater och försöker vara till lags för att slippa lindrigare undan. Som barndoms- och mobbningsskildring är det mycket starkt.

Men det realistiska berättandet får ge vika när Ahndoril lekfullt låter en svart limousin rädda huvudpersonen undan sina plågoandar. Han ska i stället till New York och rädda världen från krig, trots att han bara är ett barn. Det låter märkligt, men det fungerar och det är dessutom riktigt stiligt skrivet. De delar av Diplomaten som handlar om huvudpersonens barndom och privatliv är vad jag förstår helt uppdiktade, men när romanen senare övergår till att skildra tiden innan Irakkriget blandas fiktionen med fakta på ett annat sätt. Autentiska citat från världens ledande politiker och diplomater vävs in i berättelsen. Ahndoril lyckas göra det diplomatiska spelet före kriget riktigt spännande, trots att vi ju vet hur det gick. Blix inspektörer hittade aldrig några massförstörelsevapen men blev inte trodda av USA och Storbritannien som valde att angripa Irak. De i sin tur hittade inte heller några massförstörelsevapen.

Man kan ha invändningar mot denna typ av exploatering av levande människor som Ahndoril ägnar sig åt. Jag nöjer mig med att konstatera att hans berättarglädje och hans utforskningar av vad fantasin kan vara gör hans böcker läsvärda och jag är nyfiken på vem huvudfiguren i nästa bok är.

Klicka här för att beställa boken på biblioteket.

För en litteraturnörd är ett av livets stora glädjeämnen att upptäcka nya författare. Det har jag gjort i höst. Den snart åttioåriga kanadensiskan Alice Munro är en ny bekantskap för mig. I stort sett hela sitt författarskap har hon byggt på att skriva noveller och hon har gjort det med framgång. Många priser har hon fått och en stor läsekrets. Förlaget Atlas återlanserar henne i höst på den svenska bokmarknaden med samlingsvolymen Nära hem, som består av noveller tidigare utgivna i Sverige på 1980- och 90-talet. Nästa år utlovas dessutom hennes senaste bok i översättning. Det är bara att tacka och ta emot. Munros noveller är för det mesta helt underbara berättelser.

Berättelserna i Nära hem är i genomsnitt trettio sidor långa, ändå är de lika stora och episka som romaner och hon förmedlar den närhet till gestalterna som man som läsare annars brukar behöva en hel roman för att kunna känna.

Miljön är Kanadas västra eller östra kust, ibland med en avstickare till norra USA. Här kämpar helt vanliga människor med att hålla ihop äktenskap och relationer, även om de misslyckas påtagligt ofta. Det är lågmälda berättelser som inte gör så mycket väsen av sig. I Kalkonsäsongen tar en fjortonårig flicka jobb på en kalkonfarm och får sina första inblickar i vuxenvärlden genom sina kollegor. Hon blir både skrämd och fascinerad. Munro skriver ofta ur ett kvinnoperspektiv, men hennes noveller iakttar manligt och kvinnligt beteende utan att fördöma. Det är starkt och mycket, mycket bra.  Någon som har läst henne?

Klicka här för att beställa Alice Munro på biblioteket.

Nu på onsdag har vi ett kvällsprogram utöver det vanliga. Klockan 18 30 har operasångerskan, musikdirektören, filosofie doktorn, författaren och bildkonstnären Ingegerd Björklund vernissage på sin konstutställning Hemlighetsfull. Hennes vernissage inleds med en musikalisk föreställning. Fritt inträde. Välkomna!